Team Göteborg Squashklubb

Valet stod igår kväll mellan att åka hem direkt när alla Göteborgare spelat klart sina matcher för att hinna hem och se El Classico eller att stanna kvar i Stockholm för att se det göras upp om SM titlarna.

Vi valde att stanna kvar och aldrig har ett beslut känts mer rätt. Några timmar innan Zlatan gör entré på Camp Nou inför närmare hundra tusen åskådare har Rasmus Hult och Christian Drakenberg presenterats av Mattias Kallio inför knappt 100 åskådare. Men den täta stämning av förväntan och förundran som rådde i Roslagshallen kan inte jämföras med något annat.

Jag tror även Christian kan hålla med om att Rasmus spelat ut honom i deras senaste tre möten under hösten och många ansåg att ett tronskifte redan ägt rum i svensk squash. När vi valde att stanna för att se finalerna var jag lite orolig att det aldrig skulle bli spännande, såhär i efterhand undrar jag hur jag tänkte?

Här följer min upplevelse av matchen:

Efter fyra bollar känns det direkt att detta inte kommer bli någon promenadseger för Rasmus. Tempot är högt och båda spelarna är otroligt tidiga till bollen. Misstagen är få och varje boll disskuteras och beröms av publiken i väntan på nästa serv. Redan halvvägs in i första game börjar jag fundera på vem som fysiskt starkast av de två kombattanterna. Jag sitter nere vid backhandhörnet där många dueller utövas och ser att varje gång Christian får en aning mer tid på sig innan han slår ser han till att tömma lungorna helt för att kunna fylla dem med så mycket syre som möjligt inför resten av bollen. När första game går till Christian efter att Rasmus tagit några för snabba avslut tänker jag, "Det var som fan, han kommer vinna detta ändå."

Christian går också snabbt upp till 4-1 i början av andra game men sen händer något som får mig att tänka om. Christian börjar spela väl många stopbollar från bakplan och sätter några tillsynes "lätta" pickups i plåten och plötsligt är Rasmus ikapp och förbi. Christian börjar se aningen frustrerad ut och påpekar en och två gånger att publiken vid sidoväggen måste hålla in sina armar. Gamet går till Rasmus och i det här läget känns det som Christians hjärnspöke kan fälla honom.

Vid ställning 3-3 i tredje game döms en boll som gammal för Rasmus, jag tror han hann den bollen. Gamet rann snabbt iväg till 7-3 till Christian.  Ungefär i det här läget känns det som Rasmus började bryta av mer och spelade fler stopbollar inte så mycket för att avgöra utan mer för att få Christian i rörelse och kanske något mer chansartat spel. Det fungerade till en början men Christians ledning var för stor.

I fjärde game var rasmus trött och det är svårt att säga om det var för att han fått springa mer än Christian eller om Christians fysik helt enkelt var bättre. Kanske var Christian bara bättre på att maskera sin trötthet. Rasmus hamnade i underläge och vid ställningen 9-7 slängde sig Rasmus, förlorade bollen men fick till en torkpaus och därmed lite vila. Han kom dock aldrig närmre än till 10-8 innan Christan kunde bärga sin 4e SM titel. Stort Grattis från Team Göteborg. SM titeln innebär även ett wildcard till Case och vi hoppas att Christian hårdsatsar inför den turnerigen. Vi hoppas även att Rasmus som spelat bländande hela hösten kan komma tillbaka styrkt av förlusten och full av revanschlusta.

I damklassen bjöd Josefa Bertilsson bra motstånd mot Anna-Carin Forstadius och hade Josefa kunnat höja träffen på frontväggen något och undvikit bollar kring servrutorna i större utsträckning kunde SSK kanske tagit dubbeln. Nu blev det inte så utan Anna-Carin tog sitt femte SM tecken! Grattis

Tyvärr bar det inte hela vägen för de Göteborgare som var kvar i turneringen på söndagen men syskonen Högberg fick med sig var sitt silver och Pierre Chamat fick med sig en bronspeng.

Jag vill slutligen passa på med en rättelse av föregående artikel. Tydligen skall även Mikael Paulsson ha svikit de vit-blåa stadsvapnet och gjort Martin Stomberg sällskap som utslagna redan på fredagen, svagt...

Vi hoppas ännu fler Göteborgare vill följa med på SM nästa år, det är verkligen en rolig turnering både att spela och följa från läktaren.